Hästarna i mitt liv

Clavijero II (Classe)

F. 2012

e: Orfebre V

ue: Midetteranero IV

Classe trillade in i mitt liv. 2020 stod jag med enbart Prinsen kvar i livet och jag hade bestämt mig för att bara ha en häst. Men när Prinsens knän eventuellt inte skulle hålla för ridning bestämde jag mig för att jag minsann ville rida (något jag då inte gjort på flera år).

Jag bestämde mig för att ha en lång önskelista för min nya häst och jag tackade nej till att provrida hästar som avvek det minsta från kraven. Det gjorde att jag tillslut hade två hästar att testa. Classe var den första. Jag kan inte säga att det var kärlek vid första ögonkastet - han kändes fin att rida men var enligt mig lite för snäll och tråkig. Men han hade bra galopp och jag kunde inte riktigt släppa honom ur tanken.

Tillslut blev det Classe jag köpte, främst för att han var snäll, lugn och hade god ryggmuskulatur "trots" sin ras. Och den största deal-brakern var att han lastades snällt till skillnad från den andra hästen jag provred. Jag köpte Classe enbart med logik, utan någon egentlig känsla. Hade inte Prinsen i det skedet varit nyopererad och ett MONSTER hemma hade jag nog inte köpt Classe. Men när Prinsen för andra gången rest sig och nästan sparkat in ansiktet på mig så bestämde jag mig - en tråkig men SNÄLL häst vill jag ha! Jag ville kunna lasta själv, åka och träna och kanske rida lite lätta klasser...

Tack och lov för att jag köpte honom - för Classe är helt otrolig.

Första året försökte jag rida som jag brukar. Men över tid upplevde jag att det inte fungerade, han blev lätt stressad, springig och kröp allt som oftast bakom lod. Jag bestämde mig 2021 för att ge honom lite vila och sedan börja om. Om det så skulle innebära att vi skulle skritta i ett halvår. Jag bad om avslappning och försökte få fram nosen. Classe förstod oförskämt snabbt och det dröjde inte länge innan vi kunde fortsätta utvecklas tillsammans.

Classe hade aldrig testat WE när jag köpte honom. Men på de 5,5 åren vi har funnits i varandras liv har vi hunnit med att ta oss långt. I år red vi vårt andra SM där vi slutade 7:a, vi har startat två internationella Master Class (högsta nivån) och det har satt oss på en 105:e plats på världsrankingen som Sveriges 5:e bästa ekipage. Förutom det har han hjälpt mig att bli mindre hopprädd, mer ödmjuk och en bättre ryttare. Att ena dagen kunna tävla på stora arenor till att nästa dag plöja runt i skogen barbacka och bettlöst - det är fantastiskt! 

Han är en once-in-a-lifetime-häst och han är högt älskad. Att köpa häst med huvudet innebär inte att man älskar sin häst mindre. Jag köpte en snäll häst med en bra grund, men anande inte hans potential. Hur galen har inte denna resa varit? Allt tack vare honom.

Raio da mata (Raio)

F. 2021

e: Zazu

ue: Mosaico

Under hösten 2024 bestämde jag mig för att jag en dag vill ha två hästar i svår klass i WE. Min första tanke var att söka mig till Lusitanohästar, och vem är mest lämpad att hjälpe till med det om inte Astrid Hedman, landslagsryttare i WE och min tränare och vän. Hon bor sedan måååååånga år i just Portugal. 

Sagt och gjort började Astrid leta. Jag ville ha en ung häst och hon skickade filmer och bilder på 3 och 4-åriga hästar. Jag hade väl inte riktigt tänkt leta superaktivt men en gul liten häst med fantastisk egen balans fångade mitt intresse. Jag bokade biljett och anlände till Portugal 9 december 2024, med 9 inbokade provridniongar på tre dagar. Först åkte vi till den lilla gula.

När vi kommer fram till anrika Golega, kör vi in genom en port och vips är vi i ett stall. Några små hagar, en ridbana och höga murar. I stallet står en flätad, pytteliten häst, väldigt kort uppbunden och med ett lite "lazy-eye" med lite ögonvita visandes mot oss. Min första tanke var: "vilken ful häst..." Ut på ridbanan och han som visar hästen är märkbart nervös. Det visar sig att hästen enbart är riden i tre månader och enbart av den som visar den. Han linar den först och den busar knappt, men är ganska så inspänd och har inte så mycket utrymme. Sen sitter han upp och rider runt. 

När det är min tur sätts hästen på lina och vi travar runt några varv. Visaren pustar ut och vågar sen släppa linan. 

Känslan går inte att förklara. Hästen är liten, och skolad i att gå väldigt kort i formen. Men det finns något där. Känslan av att den förstår precis vad jag menar, vi talar samma språk. När jag vill svänga så svänger den, när jag vill sakta in så saktar den in, när jag ge en pytteliten galopphjälp med bäckenet så fattar den galopp... Han söker sig till stödet i handen och han vill förstå mig. Så har jag aldrig upplevt en ridtur förut. Där var han - min nya häst, min älskade Raio, min lilla rallyräka.

Sen provred vi 8 hästar till, varav en som jag borde köpt - redan kastrerad, trevlig, ca 165cm, tre mycket bra gångarter... Men jag var förälskad i den lilla gula hästen. Raio da Mata - Solstråle från skogen.

Min största oro när Raio kom hem i april 2025 var att han inte skulle kunna gå med andra hästar och att han skulle bli svårfångad och vild ute i hagen. Ridning och prestation hade jag inte en enda tanke på.

Det visar sig att man faktiskt kan göra lyckade hästköp när man går på magkänsla. Herre gud vilken häst han är! Fungerar superfint i flock, har bra läkkött, starka hovar, SUPERsnäll i hantering, lätt att lasta, orädd vid uteritt (går helst först, inga problem att rida ut själv) och så är han världens gosigaste mattegris och gottegris. Jag avgudar min lilla häst! Han kommer alltid när jag ropar och vill gärna stå med sitt ansikte tre centimeter ifrån mitt.

Både när han stod hos Astrid för träning och hemma i Sverige så har vi jobbat på att länga ut formen och länga ut steget. Att samla sig kommer han kunna utan problem i framtiden. Raio är en riktig arbetsmyra, alltid ambitiös och vill jobba jobba jobba. WE-hinder går bra att lära in. Det han hittills visat lite nervositet kring är högtalare. Men det jobbar vi på. Ska bli en spännande resa! Nu hoppas jag att han kan växa lite till och i allafall bredda sig, 157cm är sååååååå litet <3

MSB My Whinny (Prinsen) 

F.2016 - 2025 <3

e: Dalwhinnie
u: Mynova
ue: Sir Schölling

Prinsen fick tyvärr somna in 2025 på grund av ataxi, då artros tryckte på benmärgen och orsakade neurologiska symptom... Han är väldigt saknad. Även om resan var tuff - dag 1 i min ägo sprängde han staketet och drog iväg och gav mig nästan en hjärtattack. Det satte liksom standarden för hur vårt liv blev tillsammans. Han kom tillbaka den där dagen, istället för att fly så vände han när han hörde min röst. Han älskade mig och jag älskade honom. Jag gjorde allt för honom, investerade så mycket tid och såååååå mycket pengar... Och han gav mig allt han hade. Och då menar jag allt: ALL kärlek men också all hans envishet, divighet och allt sitt motstånd i perioder. Vissa dagar kände jag att vi var helt samspelta, för att dagen efter inte ens kunna leda ner honom till ridbanan utan att det tog 45 minuter med trettiotvå "nära-döden-upplevelser".... Vi gick igenom så mycket tillsammans. Som när han blev utjagad ur hagen men återvände när jag kom ropandes efter honom (det hände alltså mer än en gång....). Eller när han skulle opereras och jag inte kunde lämna boxen utan att han skrek förtvivlat efter mig. Eller när vi gjorde vår första dressyrstart där han först skickade mig 5 meter upp i luften och sen klev in på banan och vann. Eller när han lät mig krama och mysa med honom de sista veckorna av hans liv... Jag har ännu inte hjärta att ta bort nedanstående text som skrevs före hans sista fällande dom. Prinsen blev 9 år gammal.

----

Prinsen är född 2016 ungefär 6 kilometer bort från mina föräldrars gård. Han kom till oss samma dag som han blev 6 månader gammal. Det lilla yrvädret växte (och växte och växte) och mäter idag ståtliga 178 cm. Han är döpt efter His royal badness Prince Roger Nelson.

Prinsen är en grundtrygg individ med en stark övertro på att människor aldrig kan göra honom illa. Han anser sig själv vara universums medelpunkt. Han är fux ut i hovspetsarna och den divigaste, stoigaste valacken jag haft. Han är en riktig personlighet och världens största mattegris. Han är dock inte blyg och kastar sig gärna över vilt främmande människor och ber dom klia honom mellan skinkorna. Han har både den största och den minsta hjärnan på samma gång.

Prinsen ligger tyvärr långt efter i sin utbildning, dels på grund av sin storlek (178cm) men också på grund av sin sjukdomshistorik. Som 4-åring gjorde han en stor liggande operation; en dubbel laproskopi (knäoperation) på grund av medfödda skelettdefekter. Som femåring opererades han för struppipning - en mycket lyckad operation men som på grund av att man fick lasra bort delar av stämbanden gjorde vår redan hesa Prins till en ännu hesare Prins. Han kan därför inte gnägga som andra. I år misstänkte jag pålagringar i halsen och åkte till klinik för koll - och mycket riktigt hade han artros mellan c5-c6-c7 (dvs halsbasen). Rehab har gått bra och just nu är vi bara glada för varje dag vi får med vår lilla rödhåriga diva.

Chap

Chap är mammas lilla ponny, född 2002. Har ni sett en mer sockersöt häst!?! Han är dessutom GUDASNÄLL. Alla älskar Chap. Chap lever ett aktivt pensionärsliv med uteritter och några pass på bana till och från.

King Carex

2001-2020

Min fina Kingen blev bara 19 år. Han kom in i våra liv trots visst motstånd. Han var för stor, fux och vid första anblick lite tråkig... Tack och lov åkte vi tillbaka och tittade på honom både 2 och 3 gånger. Kingen blev min räddning. Han var precis den hästen som jag behövde. Vi kämpade på med dressyren och målet var att debutera medelsvår B. Under dom 13 åren han fanns i mitt liv gjorde vi tre rena byten, så dit kom vi aldrig. Det vi däremot gjorde var att vi hittade WE och förutom hans enorma rädsla för tjuren så gick det för det mesta riktigt bra. Vi red en LA på vår första tävling och prickade 78%, hur fantastisk häst har man inte då?